Göteborgsposten – 7 oktober 1861, sida 3

ilvarjehanda. En sinnrik klädmäklare har hittat på ett godt sätt au blilva af med sitt lager af gamla rockar, byxor och västar. Han köper nemligen gamla, trasiga porimonnåer och stoppar en sådan i någon ficka på sina ganila rockar och byxor, hvilka han hänger ut till försäljning. En kund kommer. Han beser ett plagg, profvar det och känner dervid tillvaron af någon fremmande kropp. En närmareibhemlighet verkställd undersökning öfvertygar honom om tillvaron af en portmonnä. Det är en portmonnä, som förre egaren troligen qvarglömt. Hvilket fynd! Denna portmonnä döljer kanske en skatt, åtminstone är det mer än troligt, att den inuehäller penningar. Upptäckten är lockande och klädmaklaren anses okunnig om förhållandet. Köparen skyndar sig att göra upp handeln, utan att gifva sig tid att pruta, och aflägsnar sig, öfvertygad om att han lurat klädmäklaren, som emellertid skrattar åt kunden i djupet af sin själ. Närmaste port uppsökes nu af köparen, der han öfvertygar sig om värdet af sitt fynd, förer raskt handen ned i den löftesrika fickan och framkommer med en gammal, trasig och alldeles tom portmonnä, som den lurade köparen i förargelsen kastar i närmaste rännsten, der kanske klädmäklaren upptager honom, för att använda den änvu en gång som lockbete. Hvad är narraktigt? Att förlora penningar på spel och bli ond deröfver ; att fråga förläggaren af en ny tidning huru många prenumeranter han har; att fråga en värdshusvärd om han bar goda dryckesvaror; att tro en dam vara gudfruktig derföre att hen hvarje söndag går i kyrkan; att göra någon en tjenst och tro att han blir tacksam derför; att släppa en tjuf ur fängelset, utan fickpenning och dock ålägga honom att på hederligt sätt föda sig; att anse en sak för billig derföre att den ej kostar mycket, och slutligen, att för sin fästmö prisa en annan flickas skönhet.