Göteborgsposten – 7 oktober 1861, sida 2

— Jag behöfver tio minuter, för att bege mig till mitt palats, svarade Joså enkelt och lemnade balkongen. Då han inträdde i salongen, upphörde vattenkonsten att spela. Rören i fontänen började framsläppa dånande ljud, liksom piporna i en regel. Denna händelse gjorde ett djupt intryck på alla de närvarande, — Källaren har uttorkat till följe af någon naturhändelse inom berget, sade doktorn lifligt. Han hade knappt slutat förrän de hemska rosslingarne i vattenledningsrören efterföljdes af skarpa och skärande ljud, lika dem som ångmaskinerna i våra dagar gifva ifrån sig. — En mängd gasarter från vulkanen börja fylla rören, sade doktorn. Lemna denna sal, sennoras! Till trädgården! till trädgården! Ett obeskrifligt oväsende herrskade i salen. Nunnor, noviser, pensionärer, manliga och qvinliga besökande stodo förstenade, förintade af fasa. Nästan genast spridde sig i salen en förpestad, svafvelaktig ånga, och alla ljusen släcktes plötsligt af de qväfvande gaserna. Och nu hördes från alla håll rop, gråt och böner. Tumultet fördubblades, ty fasan ökades i samma mån som mörkret. (Forts.)