Göteborgsposten – 7 oktober 1861, sida 1

tryck af tankspriddhet hade åuyo försvunnit från hans ansigte. A -— Ah, sade han, don Jos6, ni vill andas frisk luft? Tyvärr är, såsom ni sjelf finner, friskheten ej till flnnandes. De båda männen befunno sig ensamma på balkongen. — Doktor, sade don Joså och fäste en djup blick på sennor Cesar, som likväl icke sökte att bortväuda sin doktor, jag känner er sedan alltför lång tid tillbaka, såsom en man af ovanlig klokhet och vett, för att ha kunnat tro (förlåt min tanke) på hvad ni för en timme sedan yttrade angående den franske korsaren. — Och hvad sade jag då, sennor? genmälte doktorn lugnt. — Att ni ej talat om korsaren förr, derföre att ni icke tänkt på honom. — Nå, don Jos? — Nå, doktor, jag tror, att ni misstog er, då ni sade detta. Doktorn tog sin snusdosa, vände den långsamt mellan fingrarne, öppnade den, tog en dugtig pris och höjde derefter hastigt hufvudet, i det han fästade på sin interlokutör en klar och genomträngande blick, som är så egen för den forskande läkaren, och hvilken intet undgår. — Ah! återtog han med en ton af lätt ironi, ni tror, att jag velat bedraga er?