Vv. En gammal bekantskap. I alla de varma länderna, der vanan vid siestan låter menniskorna åt sömnen egna dagens varmaste timmar, förlänges vakandet tills långt in på aftonen. I Europa hafva samhällenas högre klasser ensamma privilegiet af dessa nattvakor, som våra seder och bruk göra så förderfliga för helsan, men under equatorn tycker folket, kanske ännu mera än de förnäma, om att njuta af dessa behbagliga timmar, under hvilka himlen beströs med klart glänsande diamanter och då den milda välluktande brisen tillåter bröstet att andas riktigt ut. Aftnarne äro också särdeles lifliga i kolonierna, och städerna, som äro så ensliga, öde, sorgliga och qvafva under dagens lopp, blifva, när natten inbrutit, riktiga härdar för glädje, nöjen, stoj och dansar. Så var det äfven på Trinidad. Vid den timme, då doktor Cesar gjort sitt inträde i nunneklostret, hade den vanliga lifligheten i hamnen ökats genom en vacker engelsk fregatts ankomst till redden. Fregatten hade lagt till vid Puerto-Espanna, för att proviantera. (Forts.)