Göteborgsposten – 1 oktober 1861, sida 2

manga olika stammor, som lata genom pressen höra sig på den europeiska konserten, enkannerligen de tyska. Man fortiger ej längre för sig, att under detta furstemöte döljer sig en ihärdig plan af Napoleon, att bringa Österrike till undergång. Vi lemna åsido, hvad riktigt som kan ligga till grund för dessa spekulationer, och anföra här en artikel i Österreichische Zeitung, hvilken i likhet med andra tidningars uttalanden tyckes utpeka för bestämdt, att4vigtiga och för Osterrike händelserika följder skola komma i dagen efter det beramade furstemötet. Det nämnda bladet säger: Alla politici hafva för ögonblicket sin uppmärksamhet riktad på Campiegne och söka att komma till visshet om hvad som skall komma i fråga. Skall konungen af Preussen begitva sig till Compiegne, och om han reser dit, hvad är då afsigten med hans resa? Det finnes icke få i Tyskland, som gerna skulle låta konung Vilhelm I spela samma roll som Italiens annexivnistiske konugg. De skulle icke taga sig det vidare för når, om franska prefekter bletvo anställda i Aachen och Köln, endast de till gengäld kunde få se preussiska öfverpresidenter i Brunsvig och Hannover. Man har ej mod att säga detta rent ut, men många hysa dylika tankar. De skulle skatta sig lyckliga af att Tyskland hade sitt Nizza och sitt Savoyen, om de kunde få sitt LillaTyskland för sig sjelfve, alldeles som våra magyariska tyskar med nöje skulle offra sina tyska bröder i Böhmen och Schlesien, förutsalt att man bildade små länder för dem, i hvilka de kunde spela första rollen. Dessa åsigter och ideer stå dock lyckligen endast i ringa anseende hos karnan utaf tyska folket, och den konung, som nu regerar i Preussen skall säkert vara den siste att framställa dylika förslag. Om Frankrike åstundade något af konung Vilhelm, hvarigenom det tyska folket bletfve förorättadt, så skulle han säkerligen bestämdt afslå. Men man kan å andra sidan likväl icke heller antaga, att detta besök ej går ut på annat än att visa en vanlig höflighet. Det var ju icke allenast för att roa sig som man kom tillsammans i Baden, och det är sannolikt, att man ännu beständigt fullföljer samma planer. Då rekognoscerade man terrängen, nu söker man rödja ur vägen de hinder, med hvilka man då blef bekant. Det är naturligt, att kabinettet i Tuilerierna söker vinna Preussen för sina politiska idger inleda det på vissa åsigter och framkalla om icke en fullständig brytning likväl en söndring mellan Preussens och andra tyska furstehus. Det är endast på detta sätt man småningom kan uppnå det resultat, till hvilket man kommit i Italien. Derföre har äfven hela Tyskland blicken riktad på Cumpiegne, och några se dit med frukton, andra 1 tvifliande förväntan, allt eftersom de sätta sina förut fattade ideer eller det tyska fäderneslandet högst. För ögonblicket arbetar det franska kabinettet synbarligen först och främst på att spränga den tullförening, som med hvarandra förenar största delen af de tyska staterna. Handelsfördraget mellan Frankrike och Preussen synes bestämdt att åstadkomma detta resultat. Frankrike söker skaffa sig den största möjliga marknad för sina lyxartiklar. Både politska och ekonomiska skäl tvinga det härullj; dess arbetare måste hafva sysselsättning, om de skola bibehålla sin trohet mot regeringen. Frankrike behöfver äfvenledes afsättning för sina viner. Hvad Österrike angår, skulle ett sådant fördrag likväl icke medföra några obehagliga följder for detsamma, emedan Preussen icke kan vägra att medgifva de österrikiska vinerna samma fördelar som det skall medgifva de franska vinerna. Det mål, man af alla krafter efiersträfvar på andra sidan om Rhen, går kort sagdt ut derpå, att det i Tyskland icke må uppstå en sådan enighet och ötverensståmmelse, som skulle göra det till en enhet, redan innan enheten genomförts genom politiska band. Det är de tyska partiernas uppgift att motverka dessa transka tendenser, och de böra derföre noga öfvervaka de steg, som Frankrike tager för att med sig alliera de tyska staterna och väcka split emellan dessa inbördes. — Som vanligt tager den halofficiela österrikiska tidningen här alldeles icke i betraktande det tyska folkets önskan, som säkerligen är atgjordt stämdt för enhetssaken, om vi undantaga det reaktionära partiet, som har sin anknytningspunkt i junkerismen, skråandan och bigotteriet.