Göteborgsposten – 30 september 1861, sida 2

Sennor corregidoren var en liten torr, mar ger och som ett höstblad gul man. — Det är sannt, sade han. Ingen har beklagat sig inför mig. Men det är dock klart, att om korvetten hade goda afsigter, så skulle den komma att kasta ankar bär i hamnen. — Men om hon hade dåliga afsigter, så skulle hon väl redan hafva satt dem i verket. — Ett fartyg, som döljer sin nationalitet, är icke något hederligt fartyg. — Jag, sade en gammal spansk sjöofficer, som var hamnkommendant i Puerto-Espanna, jag kan icke förklara, huru korvetten kan ligga för ankar i denna helvetiska vik. Det ligg ser någonting öfvernaturligt deri, ty längre in i viken ligger en korallbank, vid hvilken ankaret icke kan fästa, och malströmmen har tio gånger mera styrka, än som behöfves för att alldeles sönderkrossa skutan. Jag får medgifva, att jag icke kan förklara detta fenomen. — Det är en andesyn! inföll en nunna, i det hon korsade sig. En kort tystnad följde på dessa ord. Bland klostrets pensionärer, hvilka fäst största uppmärksamheten vid de ord, som vexlats mellan don Jos, abbedissan och corregidoren, var en ung flicka, hvars yttre, drägt och sätt företedde en sådan olikhet mot hennes kamrater,