rik vegetation, öfverflödar af palmer och koskosträd. Der utbreda kaffebusken, sockerröret tobaksplantan, kakaoträdet, nas, mais, bomull och cederträdet sina rikedomar för plantageegaren. Man kan redan deraf inse hela den vigt, som la Trinidad hade i engelsmännens ögon. Det är i juli månad år 1794, sex veckor efter händelserna i Brest, som tredje delen af vår bok börjar. Det är således ungefär femton veckor efter det vi lemnat Antillerna, som vi bedja läsaren återvända dit med oss. Saint-Vincent och Trinidad ligga ungefär fyratio licues från hvarandra, med en mängd smärre öar emellan sig och tvenne större: Granada och Tabago. Trinidads hufvudstad hette Puerto-Espanna och tycktes vid första anblicken icke ha några andra byggnader än kyrkor, för att döma efter len oräkneliga mängd torn och spiror, som höjde sig mot himlen. Ett stort torn och några illa bestyckade kanoner utgjorde stadens hela försvar. Midtemot staden låg en grupp af små öar, hvilka bildade riktiga vågbrytare för dess hamn, ler förr en gång Amerikas conquistadores (eröfrare) lemnat sina skepp. Den spanska karakteren å det inre af stalen tillkännagaf sig äfven här: ofvanom hamnen, indigon, ingefäran, ana