Göteborgsposten – 27 september 1861, sida 1

rm OR RR RSKR KR FY ER RR KRRRERER SKER EEARE S KE SE RS fället att framhålla några omständigheter vid dessa begge beskattningssystem, hvilka i allmänhet synes oss hafva alltför mycket blifvit förbisedda. Finansmännhen hafva i allmänhet varit för de indirekta skatterna. Och det är icke heller underligt, ty då systemet med de indirekta skatterna går ut på att upptaga de för staten behöfliga bidragen, der de lättast äro åtkomliga, så är det gifvet att det erbjuder en betydlig lättnad vid uppgörandet af planerna för statsinkomsternas anskaffande. — Men det är icke blott hos förvaltarne af statens finanser, som de varit omtyckta; äfven bos folket, de skattdragande sjelfva, hafva de indirekta skatterna vanligtvis varit mera populära än de direkta. Detta har troligtvis härledt sig till en stor del just deraf, att det varit svårt att säga, hvem dessa skatter egentligen drabbat och när man egentligen betalar dem, under det att man alltid vid de direkta skatterna haft klart för sig, att det är man sjelf som betalar dem, och ständigt vid deras uppbärande omedelbart kännt på sig; att man blitvit beröfvad en del af sin förmögenhet. Denna sålunda hos såväl finansmännen som allmänheten uppkomna förkärlek har man sökt att stödja med en hel mängd argumenter. För det första har man anfört, att det vid de flesta af de indirekta skatterna, såsom vid tull å varor och andra dylika, är konsumenterna som sist och slutligen erlägga dem, och att det står i deras fria skön att konsumera eller icke, samt att de sålunda kunna undandraga sig beskattningen, ifall de anse den vara för hög for deras tillgångar. De indirekta skatterna skulle derföre mera närma sig karakteren af frivilliga bidrag af tolket, än at skatter, som den enskilde är tvungen att betala antingen han har lust eller icke. Detia betraktelsesätt är dock mera riktigt till skenet än till verkligheten. Ty till att börja med finnes det konsumtioner, som det är en omöjlighet att undandraga sig och som man icke kan undgå att göra, de må vara huru dyra som helst. Så är det t. ex. fallet med salt och andra nödvändiga lifsförnödenheter. All indirekt skatt, hvarmed sådana varor äro belagda, måste derföre den skattdragande konsumenten utbetala med precist lika så stor nödvändighet, som de direkta skatterna. Vidare har man att vid sådana konsumtioner, angående hvilka man icke precist kan säga att de äro absolut nödvändiga, såsom bruket af socker, kaffe och sådana artiklar, men hvilka dock lemna stora tullinkomster, fästa sig vid vanans stora makt. Den ställer konsumtionen af en hel mängd varor nästan på samma punkt som den af absoluta nödvändighetsartiklar. Och redan det att indirekt beskattning å desamma kan betraktas såsom en post, som man sen alldeles icke deri upptagen, och den måste väl, mm någon, anses tillhöra de direkta skatterna. Geom dessa oriktigheter blir äfven uppgiften af det otala beloppet af de skatter som Sverige utgör, omring 7 millioner rdr, för lågt.