Göteborgsposten – 26 september 1861, sida 2

från Wien göra det otvifvelaktigt, att ministeren alldeles icke tänker härpå. Riksrådet har i den oktrojerade författningen erhållit en mängd rättigheter, och rätten att votera budgeten är en af de mest väsendtliga; vid sidan om de många paragrafer, som så noggrannt bestämma helstatsrepresentationens myndighet, finnes det emellertid en helt liten paragraf, hvilken upphäfver alla de andra. Om det på en tid, då riksrådet icke är samladt, heter det i 8 13, blir oundvikligt att vidtaga åtgärder med afseende på ett ämne, som tillhör dess verksamhetsområde, är ministeren förpligtad att — gifva nästa riksråd upplysning om orsakerna till och resultatet af den vidtagna åtgärden. Men riksrådet är ju för närvarande samladt, och huru kan då denna förträffliga paragraf komma till användande? På det enklaste sätt i verlden. Regeringen afslutar riksrådets möten och skickar hem de deputerade, det finnes då ej något riksråd samladt, och hon bestämmer nu budgeten efter eget godtfinnande i stöd af nämnde 13:de paragraf. Författningen har ju dessutom förutsatt, att riksrådet skall vara fullständigt, och då det för närvarande endast består af representanter för en del af riket, så kunna bestämmelserna om budgettens föreläggande icke obetingadt komma till användande. Det står i finansparagrafen, att budgeten skall fastställas af hela riksrådet, men det existerar endast ett inskränkt (engere) riksråd, och regeringen är alltför samvetsgrann att bortse från den ekiljnad. Huru saken än må betraktas, återstår likväl ingen annan utväg än att oktrojera budgeten, och utom rättfrågan komma jemväl politiska orsaker i betraktande, alldenstund man måste befara, att en diskussion om finanserna skulle framkalla söndring inom den majoritet, mot hvilken regeringen stött sig i nuvarande riksråd. Förstå Napoleon den som kan! Vi våga påstå, att Frankrike sjelft till den grad leker blindbock, att det vet hvarken in eller ut, oaktadt det är dess egna penningar och dess egen gloria, som stå på spel. Sfinxen har genom sina besoldade organers prat hit och dit så inkrånglat den politiska härfvan, att svårligen någon annan än han sjelf skall kunna visa verlden, hvar Ariadnetråden är. Nu vågar Constitutionnel med den fräckaste mine i verlden påstå, i anledning af Victor Emanuels tal på utställningen i Florens, att det endast är det reaktionära och det revolutionära partiet, som fordrar att Rom skall straxt utrymmas af fransmännen. Detta är dock att slunga en alltför hård utmaningshandske i ansigtet på den italienska regeringen och hela den italienska nationen, hvars lösen i denna stund ljuder högre än någonsin: Till Rom! Till Rom! Och sedan hela det frisinnade Europa. En stor förblindelse måste beherrska Napoleon, då han kan betitla hela denna mening reaktionär eller revolutionär. Det värda bladet yttrar vidare: Frågan skall i sin tid finna sin lösning. När? torde hvar och en kunna fråga, och svaret lemnar tidn. sjelf, då hon fortfar: Frankrike skall icke onödigtvis hafva gjort uppoffringar. Det är dock icke mer än ett par dagar sedan samma tidning ganska skarpt angrep Patrie för ett yttrande af ungefär samma art. Tidningen tillägger vidare några obegripliga ord: Italiens enhet skall vara starkast, derföre att Italiens vilja ensam skapat den. Frankrike endast sörjer för, att denna enbet respekteras af utlandet. Pays och Constitutionnel angripa nu polackarne och i en besynnerligt häftig ton. — Samma tidningar bringa äfvenledes i dagen den ankan, att konungen af Danmark äfvenledes skall infinna sig 1 Compiegne d. 6 okt., på det slesvig-holsteinska frågan må tå en slutlig lösning. Understödd af Frankrikes besynnerliga politik i romerska frågan, börjar nu en religlös fanatism åter höja hufvudet, van som den är att vid första tecken till en påbörjande reaktion genast gifva sin tillvaro tillkänna. Under det Ricasoli arbetar på att förmå det italienska presterskapet allmänt uttala sig om onödigheten af påfvens verldsliga makt, och ett sådant skall, säges det, snart höras från ett kyrkomöte i Florens, har det katolska presterskapet i Tyskland förekommit italienarne genom att på ett kyrkomöte i Munchen Antnama an försllarnviner coem nns Joo sa 12.