Göteborgsposten – 24 september 1861, sida 2

pyuliska dalskKap och huru lange den skall öfverlefva kejsardömets konsolidering under Riksrådet. En sak är säker, och den är att de bildade klasserna inom Tyskland äro nu mycket litet belåtna med den preussiska hegemonien. Denritalienska revolutionen, hvilken sannolikt litvat önskan efter Tysklands enhet, har äfvenledes i någon mån bidragit till att visa, hvilka egenskaper som behötvas tör att kunna leda en dylik rörelse. Sardinien pånyttfödde sig sjelt, innan det försökte pånytttöda Italien, och samverkade med England och Frankrike i att motstå Rysslands planer på Turkiet, för att det skulle i sin egen pröfningsstund erhålla aktiv hjelp af det ena och moralisk af det andra. Det var icke genom tvister med sådana stater som Schweiz och Danmark, eller genom att bedraga vigtiga intressen i Piemont, utan genom att identvifiera sin förvaltning med det sundaste och bästa i tidsålderns sträfvanden, som Cavour höjde sitt land från en makt af tredje rangen till en af första. Det är icke lätt för någon annan än en tysk, att mäta styrkan eller riktningen af den nationala rörelsen inom Tyskland. Men vi känna tillräckligt, för att veta, att den afser mera än entusiasm för Preussens supremati, att den är ett medel och icke ett ändamål, och att blott litet mera reaktion å dess beherrskares sida skulle vara tillräckligt, för att gifva den tyska patriotismens förhoppningar en annan riktning. Det är icke nog med att der skulle finnas en opposition som vore stark nog, att genomdritva ett beslut mot intervention i Venetien, och nästan förmå Underhuset till ett uttalande af sin sympati för Italien. Det är bekant, att den konstitutionela friheten är osäker i sjelfva Preussen, och att, om konungen ej vill af hjertat antaga de populära åsigterna, ingen kan beräkna, hurudant Preussens inflytande kan vara om någon tid. Det är icke faderliga råd, eller disciplin, eller ett utarbetadt byråkratiskt maskineri, eller en tysk flotta, eller smickrandet af nationala fördomar, eller uppmuntrandet af åkerbruk och industri, eller ens folkundervisning, utan helt enkelt utbildandet af sjelfstyrelse, som kan återförena ett sönderfallande rike, hvilket omfattar många racer, kring dess politiska medelpunkt och gifva dess regerings handlingar vigten af ett nationelt beslut. Sedan kurfursten Fredrik Ill i Königsberg år 1701 satte kronan på sitt hufvud, har Preussen genomgått en mängd pröfningar. Det har halt filosofiska konungar efter Platos eget mönster och har uppvisat några af de högsta intelligenser i nyare tider; det har genomfört de skamlösaste inkräktningar och af Frankrikes händer åtrönt den förfärligaste vedergällning; det har ofta sett sin hufvudstad vara i utländingars våld och en gång i en blodtörstig pöbels. Det har olika gånger till dräggen tömt de monarkiska, oligarkiska och demokratiska utsväfningarnas bägare. Hvad nationen, eller rättare konungen, änuu har att lära är, att det i förhållandet till utländska makter finnes ett lagom mellan trotsigt öfvermod och ödmjuk eftergilvenhet, mellan bibehållandet af en doktrinär despotism och tillgifvenheten för en okunnig republikanism i de inre angelägenheterna, och att samma liberalitet och uppriktighet, som skall tillvinna honom hans egna undersåters lojalitet, äfven skall stärka Preussens berättigade inflytande i Tyskland och sjelfva Tysklands iuflytande på Europas öde. — Kröningen i Königsberg kommer dessutom troligen att bli mycket lysande. Hela den preussiska arm6en skall der vara representerad af befälhafvande generalerna och regementsötverstarne, både af kavalleriet och infanteriet, samt af artilleri-brigadiererna. — Österrikiska erkehertigen Ferdinand Maximilian skall bevista kröningen. Krisen i Monteneyro börjar allvarligt sysselsätta den politiska verlden, Montenegro, som i mer än ett halft århundrade varit skådeplatsen för rivaliserande utländska inflytanden öfver de slaviskt kristna befolkningarna, har blifvit det än mera sedan år 1856 års fordrag. Erkännandet af ett lagligt halft oberoende for Donaufurstendömena och Serbien har mera bidragit till framkallandet af en efterhärmningsanda i nordvestra delen af det europeiska Turkiet än alla österrikiska och ryska emissarier. De nationalitetsteorier, som tagit en så praktisk vändning i Italien, ha ej varit utan sitt eko söder om Donau, hvilket