Göteborgsposten – 21 september 1861, sida 2

Aftonbladet, som med rätta angrep regerin-! gens hår följda protektionssystem. Litet hvar ansåg visserligen anmärkningarne vara till principen riktiga, men man ogillade dem dock på visst sätt denna gång, emedan man i den upsaliensiska årsskriften väntade sig se början till de revyer, hvarpå utlandet har så rikt förråd och hvilka i så hög måtto bidraga till vetenskapens populariserande och derigenom allmänbildningens spridande. Men vi tveka nu icke, att godkänna Aftonbladets anmärkningar. 1 Januari månad erhöll konsistoriet regeringens understöd för årsskritftens utgifvande, vi räkna nu slutet af September, och ännu har icke en rad af denna så storordigt utpuffade tidskrift kommit till allmänhetens ögon! Hrr konsistoriales begagna sig mer än lofligt af den akademiska qvarten, och det förundrar oss, att icke den för de i början af året gjorda anmärkningarne för vettlöshet vid bedomandet at betydelsen och värdet af universitetets verksamhet för upprätthållandet af dess ändamål i en jeller annan riktning af Upsalaposten hårdt angripna Stockholmspressen med fakta sedan bevisat riktigheten af sina påståenden. Visserligen har konsistorium icke på forhand bestämt tiden för utgifningen; men årsskriftens uppställning, att skola utgifvas i särskilda hätten för hvarje af de fem sektioner som utgöra skriftens hufvudafdelningar, visar, det meningen ursprungligen varit, att låta den utkomma efterhand, hvilket yttermera bestyrkes deraf, att tidskriften äfvenledes skulle innehålla förtjenta specimina för akademiska tjenster. Och ännu ingenting, fastän ?, delar af året hardt nära gått till ända. Man ser häri åter ett exempel på gagnlösheten af att lita på något verksammare, rörligare lif inom småstadsuniversiteten, der skråandan och godtycket genast förqväfva den grodd till vaknande lif, som då och då tyckes vilja spira upp ur den akademiska jordmånen. Behotvet af såväl en vetenskaplig som en litterär tidskrift gör sig emellertid med hvarje dag alltmera gällande, och om vi ej slutligen skola stå åsyna vittne till det intellektuela hfvets död i det civiliserade Sverige, måste vi på något sätt gripa oss an. En motvigt mot de flera strängt ortodoxa, schartauianska, pietistiska, nylutheranska o. a. religiösa tidningarne och tidskrifterna behöfves äfven, för att vindicera åt den fria forskningen dess rätt till uppmärksamhet å allmänheten sida. Skulle det väl vara möjligt, att sträfvan efter den blotta materiela utkomsten så upptagit alla tankar hos våra litteratörer eller unga vetenskapsmän, att de alldeles förbise de många och vigtiga rörelser, som genomströmma hela samhallskroppen, hvilka måste skaffa sig luft och hvilka det är deras pligt att taga om hand, på det icke rörelserna må få en orätt riktning? Vi tro det ej, men det behöfves säkerligen någon kärna, kring hvilken de mindre kunna gravitera, som eger allmänhetens förtroende och ej skall tveka att för det allmännas gagn uppoffra åtminstone något af sin ro. Skall man behöfva vänta ännu länge, innan en dylik kärna börjar draga de mindre till sig och inträder i en lämplig verksamhet? De förhoppningar man måhända gjort sig om, att i Upsala universitets lärde och framstående män få ett godt stöd, kan man numera gerna uppgifva: universitetströghetens gamla slentrian har åter visat sig i ofvannämnda tidskrifts utgifvande, och det fastän regeringen genast på begäran skyndade att, hvad på henne berodde, uppmuntra och befordra det tillämnade, af behofvet så starkt påkallade företaget. Under konungens utländska resa utdelades naturligtvis en mängd svenska och norska ordnar. Hvilka svenska, som utdelats, torde man först få reda på genom härnäst utkommande Statskalender. Bättre underrättade äro Norrmännen, hvilka redan ha sig bekant, att följande grader och antal af deras S:t Olafs-orden blifvit i Frankrike utdelade: storkorset till franske divisionsgeneralen Rollin; kommendörstecknet till kejsarens adjutant öfverste Castelnau; riddarvärdigheten till sqvadronchefen i franska generalstaben, adjutanten hos hertigen af Magenta