befinnen er ute på bafvet, skall all fara vars (öfver, och Victor Hugues skall då gifva el en hytt. Lonore tog Brunes händer. — Ah, hvad ni är god! sade hon. Det äl Gud sjelf, som skickat er till oss... er och öfversten ! — Tacka oss icke, genmälte Brune. Slums: pen ensam har satt oss i tillfälle att gagna eder. men se här förnämsta orsaken till min ifver at få tjena er! ... Han visade härvid på Bertha, som icke deltagit i detta snabbt förda samtal. — Jag har förr svurit att vaka öfver detta barn, fortfor han. Lofva mig nu ni, att i er ordning för henne bli en syster... — Jag svär er det! inföll LEonore lifligt och tog Bertha i sina armar. — Farväl, min fröken! sade Brune och bugade sig utan att begagna den republikanska formel, som då fanns i allas mun. Lonore förstod honom och belönade honom för denna nya och fina uppmärksamhet, ty hon tog med Bertha ett par steg framåt och helsade honom med rörande behag. — Kyss oss, öfverstlöjtnant! sade hon och framräckte på samma gång sin och den nuag flickans panna.