ss ställen att befara. Deras yta består omvexlande af stenbankar, grusbetäckta platser samt sumpiga ställen. Det gäller att slingra sig fram emellan dem likasom emellan otaliga falluckor. Detta gör vägen mycket lång, hvarvid man ofta råkar i de ingalunda allra behagligaste situationer. I synnerhet utskriket bland dessa Hauls är Hrutafjördrhaul, en sträcka af kullar, som sträcker sig längs den i landet djupt inträngande fjord, af hvuken den erhållit sitt namn. Det är om den, som isländarne berätta historien att tvenne käringar, som råkat i träta med hvarandra, hade blifvit så ifriga, att den ene önskade den andre f—n i våld, hvilket den andre besvarade med den önskningen, att hennes motpart måtte blifva fördömd till att vara tvungen att rida öfver Hrutafjördrhaol; och mena isländarne att den senare önskningen var vida värre än den förra. Men det är icke nog med det fasta och halffasta som man har att kämpa med; man har ätven att göra med det rörliga våta. Flodöfvergångarne äro svåra, ty, som redan nämndt år, så finnes det icke några bryggor å Island. Alla strömmar hatva dessutom karakteren af bergstrommar och man har icke annat val än att rida igenom dem. Allt etter flodens styrka och djup samt bottnens beskaltfenhet äro sådana flodofvergångar högst olika; Ena gången har man att genumvada en hätug bergbäck, full af djupa gropar och stora stenblock, en aunan gång är det en grumlig, mjölkartad gletseherström, till hvilken man mäste hysa den tilltron att den verkligen ar 1 besittning at ett vad, ty igenom dess böljor kan man icke se någontiug. På andra ställen åter har floden svällt ut til en sjö. En flod af denna beskattfenhet satte engång hr Winkler i en stor obehaglighet. Hans torare hade sagt honom, aw de snart skulle komma till vatten och hade etter denna underrättelse åter skyndat sig förut. Det går makligt framåt genom euw med mossa och björkbuskar betäckt gammalt lavafält, vill hoger om hvilket den läga krater hojer sig, ur hvilkenall den lava, som betacker lälvet, engang tramftödat. Etter en stund, berauwar hr Winkler, blickade jag upp, och då hgger på något alstäud iramtor nug en vidsträckt vattenyLva, en ingalunda oansenlig sjo; skall detta månne vara det vatten, genuvm hvilket vi skoula rida? Mim blick håugde för en stund lkasom fasthäftad vid den genom blåsten i skummande vågor upprörda sjön. Jag varseblet ew djur, sannolikt en hast, på väg genom densamma och just der vattnet var bredasv. Det tycktes sunimna, ty det hade blott hufvudet otver vattenytan, Under det jag betraktade denna scen, kom bonden som var min vagvisare ridande till mig, samt pekar på sjon, och jag begriper till min stora förskråckelse så mycket at hans isländska och hans ätborder, aut det är hans mening, att vi skola ofver sjön 1 den rikwning, som den omnåmnde hästen foljer. Då jag etter en god stunds torlopp åter kastade mina blickar framåt på sjön, hade den andra hästen ännu icke hunutt ötver till andra stranden, och allt forutarande var lika litet af dess kropp att se, som torut, så att min respekt för sjons bredd och djup blef allt större ju närmare vi kommo den. Slutligen kommo vi ned till sjeltv