Brune lutade sig ned öfver dem och fäste sina läppar på dessa båda rena hvita pannor. Han tillvinkade dem, som han kanske aldrig mera skulle få återse, ett sista farväl och skyndade ut ur granatrummet. Petit-Pierre stängde igen dörren och låste omsorgsfullt till hänglåset. — De väntade skola vara här om en qvarts timme, sade Brune till artilleristen. — Var lugn, öfverstlöjtnant, svarade PetitPierre, jag skall betala min skuld. Brune skyndade upp på däck. — Vi skola lätta ankar vid midnatt! hviskade sjömannen i örat på honom, då han passerade förbi denne. De måste skynda sig. Brune besvarade honom med en blick af hemligt förstånd, skyndade ned för fallrepstrappan och hoppade i en båt, som låg fastgjord vid fregatten. Tvenne af hamnens roddare skötte årorna. — Till kajen! sade Brune och satte sig vid rodret. Den ene af sjömännen stötte ifrån: men i detsamma båten blef loss från fregatten, kom en annan båt styrande som en pil rakt mot la Perle. Fyra kraftiga roddare drefyo den snabbt framåt. Midt i båten stod en karl, klädd som stabsofficer. Då han blef varse Brunes båt, gaf han en befallande vink åt sina roddare.