Göteborgsposten – 18 september 1861, sida 1

parne glida längs årorna, men man hörde ingenting. — Årorna äro belagda med kläde, hviskade Brune i örat på kaptenen. — Såvidt jag kan se, genmälte Jean, som var begåfvad med en förträfflig syn, äro karlarne sjömansklädda. -— Ahl... de upphöra med rodden! — Man skulle kunna tro, att de ärna sig just hit. — Var uppmärksam! Ar du beväpnad ? — Jag hav endast min sabel. — Tag då denna pistol. — Men du då? — Jag har en till. — Jean tog emot vapnet. Båten närmade sig och debåda roddarne dref densamma med kraft framåt oaktadt blåsten och den stigande floden. Karlarne i båten tycktes rådgöra med hvarandra. Efter ett ögonblicks förlopp vände båten mot klippan. — Intet tvifvel mera! mumlade Brune, det är spioner, som komma för att undersöka klippan ... Gif akt, kapten, och, framför allt, gör ingenting utan min befallning! Jean nickade jakande: de båda officerarne stodo i vattnet ända till midjan, men de tycktes alldeles icke bekymra sig om sin egen belägen