Göteborgsposten – 16 september 1861, sida 2

en timme skall hafvet börja stiga och vi nödgas lemna platsen. Jean var redan tio fot ofrvanom den fuktiga mark, som bildas af den fina sanden, vågen lemnar qvar, då han drager sig tillbaka. Tre fjerdedels timme derefter steg han åter ned igen, då hafsflodens vågor redan nådde ända upp till Brune, som stannat qvar på sin plats. — Nå? frågade Brune. — Dessa hålor äro utom en enda, icke af någon vigt, sade den unge kaptenen och knäppte åter på sig sin sabel. Men den andra i ordningen, den som finnes här alldeles öfver mitt hufvud deruppe... är en verklig grotta utan någon annan ingång än den du kan se härifrån och den är tillräckligt stor att kunna med lätthet rymma tio eller tolf man. — Ah! inföll Brune, dot är bra att veta. — Tror du då, att engelsmännen komma tillbaka ? — Min själ önskar jag icke det! — Och jag sen! Hvilket lustigt parti! Åh, det första var ej heller tokigt! Om du i förrgår vid denna timme sett buru engelsmännen rullade ned i hafvet! ... — Det är sannt! sade Brune. Du tillhörde då redan garnisonen i Portzie. Var anfallet lifligt?