Göteborgsposten – 16 september 1861, sida 2

gen, denne man, hvars röst nu var tårblandad, då han talade om en qvinna, som dött af sorg, om en liten för nio år sedan förlorad flicka, var just densamme, som franska armcen skulle en dag kalla sin nye Roland. — Nåväl! återtog Brune efter ett ögonblicks tystnad, jag befann mig i förrgår afton midti stridshvimlet, ansigte mot ansigte med en person, som påninte mig om den ed jag svor Bernard och bans hustru, nemligen att göra allt för att återfinna den vackra Rosa, att älska och beskydda henne. — Men denna ed, sade Jean, har äfven jag afgifvit, och om tillfälle erbjuder sig, vare sig när som helst, skall jag hålla den! — Gör dig då beredd, kapten, ty tillfället är verkligen nära. — Huru? Hvad menar du? — Den person, jag nyss omnämnde och hvilken med ett enda ord återkallade i mitt minne hela denna historia, om hvilken jag trodde mig aldrig mera skola få höra talas, är Jaequet! — Den forne polisagenten ? — Han sjelf. — Den som Fouch6 manierade så väl i Saint-Nazaire, att han, ifrån att vara emot oss, blef för oss? — Just han. (Forts.)