Göteborgsposten – 16 september 1861, sida 2

se henne ligga utsträckt på sin säng, sträcka mot himlen sina händer och med sönderslitande stämma begära sin dotter, lilla Rosa. Genljudet at hennes sista suck skall alltid höras för mitt öra! Och han, Bernard, som dog vansinnig, vansinnig af smärta, sorg, förtviflan! . . . Arma menniskor: Hör du, öfverstlöjtnant, jag betraktar otacksamheten som en skändlighet, som någonting nedrigt Jag befinner mig nu i en ställning, som jag för! aldrig skulle kunnat eftersträfva, och hvem vet? . man kan vid vår ålder hoppas allt af framtiden! .. . Nåväl, hvad jag än må blifva ...jag skall likväl alltid minnas Bernards och hans hustrus godhet emot mig, i min första ungdom, och om deras dotter ännu lefde, om hon någonsin behöfde mig... — Hvad skulle du göra? frågade Brune. — Allt! svarade den unge officeren enkelt Öfverstlöjtnanten såg på den unge mannen Jean var verkligen vacker att se, der han stod omgjuten af månstrålarnes bleka skimmer: hans uttrycksfulla ansigte återspeglade de ädlaste kän. slor: hans blick glänste, och en djup, oförställc rörelse aftecknade sig vältaligt i hans lifliga an. letsdrag. Denne soldat, som ett par dagar förut mec lysande tapperhet kämpat mot engelsmännen, son nyss gerna tio gånger blottställdt sitt lif, i de han djerft klättrade uppför den branta klippväg