Göteborgsposten – 13 september 1861, sida 2

Henri, som med ena handen höll uppe den, hvars lif var hans dyrbaraste egendom, och med den andra nästan bar den stackars lilla Bertha, som nästan förlorat all sin styrka. Sansculotterna afsköto skott efter skott på denna långa rad af flyende; men lyckligtvis skyddade takets form de olyckliga. Kulorna träffade dem icke. Fastän faran derföre på denna sida va mindre, var hon likväl icke mindre förfärande Fjäriln väntade, der han låg hopkrupen på taket nära gluggen utan att röra sig, att stegarne skulle uppresas, och att en första fiende skulle komma att söka döden, i det han sökte stiga upk till honom. Sjömannen hade uppnått ändan af taket och rest sig upp, för att undnrsöka klippan ... och han fann det hans plan var omöjlig att utföra. . I det ögonblick, då han reste sig upp på taket, hveno minst tjugo kulor omkring honom. Han hade förut räknat på de skjutande: oskicklighet, han hade trott afståndet mellan ho. nom och sansculotterna skola vara större, men nt fann han sitt dubbla misstag: att klättra upp på den branta bergsväggen, skulle vara detsamm: som att låta döda sig utan nytta för någon. Ocl äfven om han skulle lyckas, att sjelf uppnå klip pans spets, skulle dock säkert hvar och en af d efterföljande träffas af kulorna.