I i arj e ha nd a Hjulet och jernringen. En vedkärra, med blott ett hjul, hade nyss blifvit lutad mot en vägg för att hvila sig medan vedhuggaren åt sin middag. Hjulets inre åel var af tjockt trä och deromkring var påsatt en jernring. I många dagar och många väder hade jernringen setat på trähjulet, och tillsammans hade de i broderlig endrägt rullat framåt öfver stockar och sten, utan att fundera öfver skälen till deras nära förening. Och så länge de som goda vänner höllo hvarandra omfamnade, gick allt bra — men i dag hade båda tått besynnerliga tarkar. 3 lIm — tänkte hjulet — ,hvarföre skall jag jemt omfamnas af den här rostiga jernringen, alldeles som om jag behöfde skyddas för stötar? Är inte jag en karl för mig sjelf? Säkert får jag en vacker dag höra att det är jernringens förtjenst att jag ännu är hel. Det är just försmädligt ! — Förtretligt — mumlade jernringen — patt jag jemt måste bära den här träkamraten, ehuru jag icke inser hvad han gör för nytta! Får inte jag sitta emellan och uppbära alla knuffar af både berg och sten, — är det inte jag som jemt skall nötas, tör det