Göteborgsposten – 12 september 1861, sida 1

De arma fruntimren stodo isade af förskräckelse; vicomten fortfor att arbeta med den yttersta kraft. Doktorns hus låg, vi tro oss ha sagt det, på spetsen af södra sluttningen af den lilla bergskedja, som sträcker sig ut till ändan af den armorikanska halfön. Husets facad låg på en platform, ett slags naturlig terass, som beherrskade hela trakten. Till höger låg den nakna, sluttande slätten; midtemot var byn; till venster oftanämnde skogsdunge. Men bakom huset reste sig, bildande ett paturligt stängsel mot en hel sida af trädgården, en hög, alldeles lodrätt klippa, lik en slät mur. På båda sidor om denna klippmur sänkte sig berget i branta sluttningar och sträckte sig åtminstone en half lieue från Gouesnou, hvarföre man måste gå långa omvägar, för att kunna komma upp på klippans spets. Begagnande sig af läget, hade doktorn, både för soliditets och sparsamhets skull, stödt hela den förnämsta delen af sitt hus mot denna branta klippa, hvilken tjenade det till ett slags vägg. Läsaren skall nu säkerligen förstå räddningsplanen, som berodde af att kunna klänga sig upp eller hissas från taket upp på klippspetsen: Deruppe kunde man hoppas att ej bli bemärkt aj sansculotterna, hvilka säkerligen skulle begagna alla sina krafter för att komma in i cellen, der