Göteborgsposten – 11 september 1861, sida 3

verksamhet bestod ull storsta delen 1 att lyssna till en adress från kejsaren, votera det föreskrifna skattebeloppet och tacka hans maJeståt för det deltagande han visade för provinsens angelägenheter. I det österrikiska Polen derjemte var ända till 1848 böndernas ställning icke allenast sämre än i do delar af Polen, som lågo under Preussen och ätven Kyssland, utan äfven vida sämre, än den någonsin varit i det forna konungariket före delningen, då bönderna, fastän nödsakade att göra dagsverken, icke betalade skatter och icke kallades att bära vapen. Oaktadt nya reformer, oaktadt tryckfriheten är nästan lika stor som den i Prenussen, finnes det dock i det hela taget vida mindre politisk frihet i Gahzien än i Posen, ehuru likväl vida mer än i det ryska Polen eller konungariket, der det helt enkelt icke finnes alls någon frihet. Af det slags frihet deremot, som består i att få tala, lära och uträtta alla slags angelägenheter på det nationala språket utan främlingars mellankomst, finnes det deremot mindre I det österrikiska än det ryska Polen, der hvar och en talar polska, der polskt mynt är i omlopp, der de skuggor af tidningar, som utkomma, äro alla tryckta på polska, der polskan är embetsverkens kyrkornas och skolornas språk, och der, ända till för kort tid sedan, det fanns en national polsk teater, på hvilken utfördes polska pjeser af polska skådespelare. Det är just detta slags frihet, som törnekas polackarne af den annars (jemförelsevis) liberala preussiska regeringen och hvilken, oaktadt talrika löften, endast blifvit till en del garanterad af Österrike. Ånda till 1848 var den galiziske lifegne, fastän icke fästad vid jorden, praktiskt taget i samma belägenhet som den jordbruksidkande lifegne i Ryssland, men med den anmärkningsvärda skillnaden, att hau stod under direkt kommando af tvenne herrar: först och främst jordegaren, för hvilken han måste arbeta och hvilken fått sig anförtrodd den förhatliga pligten, att upptaga skatterna och leda konskriptionen på sin egendom; och sedan österrikiska regeringen, hvars tjenstemän aldrig visade sig för bonden annat än i ett välvilligt ljus. Så t. ex., när det var fråga om att öka skatterna (hvilken skattetillökning under åratal ständigt progressivt fortgåtvt i Galizien, ända tills den nu utgor i medetal omkring 33 procent af inkomsten), ålåg det jordegaren att bestämma och uttaga tillskotten, medan der i hvarje törvaltningsdistrikt funnos embetsmän, tärdiga att lyssna till klagomål och fälla dom, om besvär gjordes. Tillvaron af sådana tjenstemän kan ha varit nödvändig, men det hände derigenom, att all skatteullökningen bestämdes at jordegaren, under det tjenstemännen endast forbandlade direkt med bonden, då det gällde lättnader i skattebördan, Härigenom blefvo ej allenast de gamla patriarkaliska förbindelserna mellan herre och litegen alldeles utplånade, utan den förre syntes ständigt såsom den lilegnes oförsonlige fiende, under det regeringen tillförsäkrade sig sin popularitet genom att då ech då uppträda såsom den lifegnes räddare. De galiziska adelsmännen anhöllo hos kejsaren flere gånger om, att få göra sina bönder fria, men utan framgång. Allt hvad de kunde utverka var tillåtelse, att ersätta dagsverksskyldigheten med ett författningssystem, belastadt med så många tormaliteter och utgifter, att det blef alldeles opraktiskt. På sista förslaget i ämnet, gjordt at magnaterna i Galizien vid landtdagen 1845, några månader före 1846 års blodbad, följde intet svar. Slutligen blefvo likväl år 1848 bönderna i Galizien befriade jemte sin jord af regeringen, som derjemte försigtigtvis försäkrade sig om fördelen af en förr eller senare oundviklig åtgärd; och i närvarande stund utgöra de liksom i Preussen en klass af fria små jordegare, hvilka ej ha några förbindelser med jordegarne, sina forna herrar, utom på galiziska landtdagen. Der opponera de sig emot dem i alla frågor, öfvertygade såsom de Aro, att hufvudändamålet med adelsmännens sträfvanden efter ett sjelfstyrelsesystem för Galizien är återställandet af dagsverksskyldigheten. Om den nuvarande regeringen i Österrike vore nog dåraktig att tillgripa en sådan itgärd, skulle hon kunna i morgon grunda sina anspråk på Galizien på en allmän omröstning. Men lika säkert är, att alla de billade klasserna i Galizien, så långt ned bildningen har trängt, hvilket dock tyvärr ej är särdeles långt, betrakta det österrikiska herraväldet med den största afsky. Från Italien berättas intet annat nytt, in att guvernören på Sicilien della Rovere lifvit officielt utnämnd till krigsminister och