Göteborgsposten – 11 september 1861, sida 3

livarjehanda. Kung Carl XV promenerade en dag utanför Ulriksdals slott, då några karlar som vorc sysselsatta med något arbete i närheten blefvo honom varse. En af dem var nog djerf att närma sig kungen, aftog i största ödmjukket sin mössa och sade: Gud bevare ers majestät, jag hoppas ers majestät ej nekar en stackars arbetskarl litet drickespengar, för att tillsammans med ett par kamrater tömma en välgångsskål för ers majestät. — Jag har inga pengar, svarade konungen, Ja, inte jag heller, inföll karlen, ,,hvart i all verlden ha då penningarne tagit vägen ?, Å en kyrkogård någonstädes i Westergötland läses å en grafsten : Här hvilar en bror och en syster; brodren är begrafven här och systern å kyrkogården i närmaste socken. Man får bära sitt kors med tålamod sa gubben tog hustrusin på ryggen. Ett godt råd. Er hand generar mig mycket, sade den bekante doktor Carlander till en pratsam person, som vid en middagsbjudning blifvit placerad bredvid honom, och som oupphörligt gestikulerade. Vi sitta så trångt vid bordet, ursäktade sig pratmakaren, att jag verkligen icke vet hvart jag skall göra af min band. Så håll den för munnen då! svarade den sträfve doktorn. Poetiskt sinnelag. En bondgumma, som med mycken uppmärksamhet hörde Frithiofs saga föreläsas, var mycket förtjust i den sköna dikten. Men då föreläsaren kom till det ställe der sången börjar: Det dagas ren och Frithiof kommer icke! kunde gumman icke längre tiga. Tyckande synd om den staskars Ingeborg, utbrast hon förtörnad: Det var då f—n till karl, som inte: