Göteborgsposten – 11 september 1861, sida 2

mening. Han fattade i repet, drog ned andra ändan, så att det låg dubbelt och klättrade ledigt upp. Först stack han hufvudet genom en af öppningarne i gluggen och, sedan han funnit farvattnet klart, hela kroppen. Ett par minuter derefter syntes han åter för sina olyckskamrater och firade sig snabbt ned i cellen. —Klart! sade han. — Huru? frågade Henri. — Saken är lätt arrangerad. Huset ligger med ena flygeln mot berget, hvilket reser sig der alldeles brant, förstår ni? Jag klättrar upp med ett tåg, jag surrar fast mig vid en trädstam och kastar ned andra ändan af tåget, man surrar sedan med denna fast den ena efter den andra af medborgarinnorna, och jag hissar upp dem. Det är icke illa, eller huru? — Men sansculotterna . . . — Var utan fruktan. Berget är brant som en pik, säger jag er... jag kan klättra ditupp, derföre att jag är en van sjögast; men de der bundarne derute skola icke ens kunna jaga efter mig. För att få tag i oss, måste de begagna gångstigarne, och den ginaste är en half lieu. Såtillvida är nog allt bra; må Gud sörja för resten I Vicomten hade noga lyssnat till sjömannens ord. Hans ögon glänste. Han grep nu i sin