Göteborgsposten – 10 september 1861, sida 2

Från Utlandet. Efter det österrikiska regeringen upplöst ungerska landidagen och förgäfves söker komma till någon öfverensstämmelse med Jlandtdagen i Agram, skall hon nu dock experimentera, såsom nämndt, med en siebenbärgisk landtdag. Statsministern Schmerling skall vara färdig med de förberedande utkasten, hvilka måste vara af kejsaren sanktionerade, innan Hiebenbiärgens representanter kunna sammanträda, och han har löst sin uppgift på ett sätt, som visar, hvad det nationala likberättigandet vill säga i Österrike, i det han nemligen genom en sinnrik vallag och andra kombinationer bragt det derhän, att tyskarna skola få öfvervigten derstädes. I Siebenbärgen, som har något öfver 2 millioner invånare, utgöra nemligen tyskarne en bestämd minoritet gentemot de båda andra hufvudstammar, som bebo det; derstädes finnas nemligen 1,300,000 rumäner och 570,000 magyarer, medan antalet tyskar, äfven efter österrikiska uppgifter, endast uppgår till 200,000. Icke desto mindre skall nu landtdagen i Siebenburgen ha en företrädesvis tysk prägel! Och för att på ett ögonskenligt sätt visa detta, vill Schmerling, att landtdagen skall sammanträda 1 IHermanustadt, som är en väsendtligen tysk stad, med förbigående af landets gamla hufvudstad Klausenburg (Kolosvär), som nästan uteslutande bebos af magyarer. För att genomdrifva detta, litar statsministern på bistånd af rumänerna, hvilka han genom åtskilliga medgifvanden söker göra till Tyskarnes bundsförvandter mot magyarerna, liksom österrikiska regeringen nu i allmänhet börjar begagna sin förra taktik och söker upphetsa de olika nationaliteterna mot hvarandra i sitt eget och tyskhetens intresse. Klapkas förut omnämnda manifest, hvari han bad magyarer, slaver och rumäner pel för ögat, och gemensam sak mot dock svårligen bli att hafva Schweiz exemuppmanade dem att göra despotismen i Wien, kan utan verkan, så att man djerfves hysa det hopp, att Schmerlings beräkning skall slå fel. Dertill kommer, att Siebenburgens kansler, baron Kemeny, motsätter sig statsministerns germaniseringsplaner, isynnerhet forslaget att förlägga landtdagen till Hermannstadt. De polska demonstrationerna fortfara, oaktadt man tyckes vara på visst sätt belåten med den nye ståthållaren, general Lambert, hvilken söker föra ett mildt regemente eller åtminstone sköta jerntyglarne med glachandskar på händerna. I Wilna har en sammandrabbning egt rum mellan militären och befolkningen, och underrättelsen härom har