Göteborgsposten – 10 september 1861, sida 1

han vände sig till de båda unga flickorna, betrakten mig! J han således trott oss vara brottsliga ? Lonore svarade icke; men Blanche tog upp ur sin barm ett kopskrynkladt papper, som hon lemnade åt vicomten, utan att säga ett ord vidare. Detta papper var det bref som grefve de Sommes lemnat rådsherrens båda niecer under det sjöofficerarnes process pågick. — Hvad skola vi tro? sade hon. Vicomten tog papperet, genomögnade det hastigt, bleknade och rodnade ömsom. — Detta bref är falskt! sade han. Hvarken jag eller Charles ha någonsin skrifvit detta, ty vi äro båda oskyldiga. De båda unga flickorna utstötte på samma gång ett starkt rop. — Svär vid denna Kristusbild! sade Blanche och räckte fram sitt lilla radbandskors. — Må Gud straffa mig om jag ljuger! vid mitt eviga lif svär jag, att vi äro oskyldiga! sade vicomten utan att tveka. Blanche och Lonore vexlade under tystnad blickar med hvarandra, derpå föllo de i hvarandras armar under strida tårar. Denna uttrycksfulla pantomim sade mera än ord. — Och hvem har lemnat er detta bref? frågade Henri med darrande stämma.