Göteborgsposten – 9 september 1861, sida 2

och hela denna kärlek, som hon sökt qväfva vaknade ånyo upp mera våldsam och varm. Ly dande en oemotståndlig inre drift, skyndade hor fram till honom. I — Henri! utropade hon. Men i detsamma försiggick inom henne er plötslig förändring: tanken på det bref, som hor och hennes syster hade erhållit genom grefve de Sommes och hvari vicomten och markisen er kände sig skyldiga till alla de brott, som begått: emot familjen de Niorres, denna tanke vaknade åter upp inom henne och fastnaglade henne på platsen. Rusig af lycka och ömhet, anade Henri, son öppnat sina armar för att sluta henne i dem, til en del hvad som försiggick inom henne, fastär ban var alldeles okunnig om grefvens bref. — Lonore! utropade han, tror du mig då vara brottslig ? Och med glömska af den ställning, hvari han befann sig, med glömska af grefve de Sommes och af allt som omgaf honom, utan att tänka på annat än smärtan att stötas tillbaka af IL6onore, nalkades han henne hastigt och gick långt in i rummet. Allt hvad vi nyss beskrifvit hade tilldragit sig på mindre än en sekund; Jacquets fall, grefvens framträdande, Löonores utrop, hennes rörelse att stöta Henri tillbaka, dennes rörelse, allt hade