Göteborgsposten – 5 september 1861, sida 2

vän i er olycka, sedan alla de edra lemnat er vet ni, att markisen hade en son? — Ja, svarade fröken de Morandes. Jag påminner mig tillochmed ofta ha sett detta barn, då jag ännu var ung: jag var flere år äldre än han och om han ännu lefver, bör han nu vara en man om nära 50 år... Han var således omkring sex år gammal, då hans far förde honom in i min familj... Så vidt jag kan minnag, hade detta barn de beklagligaste och dåligaste anlag. — Alldeles! sade grefven. Och påminner ni er sedan den tiden icke något mera angående honom ? Fröken de Morandes dröjde några ögonblick, innan hon svarade. Med sänkt bufvud, stelt och uttryckslöst öga, glömde hon både den belägenhet, hvari hon befann sig, och dem, som om gåfvo henne, för att söka sönderslita de skyar, som vansinnet drifvit upp mellan det medvetande, hon egde om de närvarande händelserna, och minnet af det förflutna. Hon sökte, kortligen. att återupplifva sitt minne, hvilket under fyratio år varit alldeles dödt. Efter en stund höjde hon dock åter hufvudet och såg på grefven: — Jag påminner mig ingenting bestämdt, sade hon, och jag tycker mig ändock ha set! den gamle markis dHorbigny i min närvaro gråta öfver denne son, som gjort hans olycka... Ja,