Göteborgsposten – 2 september 1861, sida 2

XXVI. Fången. Kommen fram till dungen, lät han sitt folk sprida sig genom hela densamma, likväl med befallning att åter samlas vid första signal. Han uppmanade dem att hålla noga vakt och gick ensam framåt bland snåren, för att bättre undersöka positionen. Skogsdungen var öde, och Brune gick med pistolen i ena handen och sin blottade sabel i den andra framåt, försigtigt som hans äfventyrliga beskickning kräfde. Hans ögon vande sig så småningom vid mörkret och började urskilja de omgifvande föremålen . .. Hastigt stannade Brune: han hade vid foten af ett träd blifvit varse en otydlig och orörlig massa: man skulle kunnat tro det vara en menniska, som blifvit bunden fast vid trädets stam ... Brune förde med sin sabelklinga åt sidan några grenar, som besvärade honom, och sträckte sakta fram hufvudet ... Han hade icke misstagit sig. Det var en menniska, som låg fastbunden vid foten af en gammal ek. Brune tog beslutsamt ett steg framåt... I detsamma syntes en skugga mellan Brune och den bundne, en karl stod ett par steg ifrån Brune. Tvenne pistolspipor glänste till. De