Göteborgsposten – 31 augusti 1861, sida 2

— Nå, doktor, frågade LEonore och gick in i det lilla rummet, hvad har ni beslutat i afsede på fröken de Morandes? — Ingenting, svarade läkaren. Det skulle vara omöjligt att flytta fröken de Morandes och hennes kamrat. Hvarthän skulle vi dessutom kunna begifva oss, innan er vän äunu kommit till vår hjelp? Låt oss väntas, och ske Guds vilja! — Jag kan dessutom icke tro, sade Lonore, att fröken de Morandes och nunnan skulle, äfven om de fölle i republikanernas våld, löpa någon verklig fara. Hvem skulle väl våga döda tvenne arma vansinniga ? Är väl den en soldat, som skulle våga att höja sina vapen öfver dem? oc o— Mitt kära barn, sade den gamle doktorn, om vi hade utländska fiender att göra med, så skulle jag ej frukta något, ty deras soldater slår hvarken sjuka, qvinnor eller barn. Men vi befinna oss tyvärr midti ett inkemskt krig; hvarje parti besvarar tillfogade grymheter med andra ännu större. Dessa soldater ur republikanska eller kongliga armeen äro nästan alla män med bjerta och heder. Jag är opartisk och hatar in: Dessa män äro i fredstid alla ädelmodiga; men då det inhemska kriget blåser sitt gif öfver dem, då allt inom dem lemnar rum för begäret efter seger, för behofvet att döda, stryps dessa män i sitt raseri utan medlidande det barr som de skulle bisprungit, den qvinna som de skull