Göteborgsposten – 30 augusti 1861, sida 2

Från Utlandet. Någon stor förändring har inträdt inom den politiska ordningen för dagen, ehnru det likväl ännu är nästan omöjligt att kunna se fullt klart i detta virrvarr af hvarandra korsande uppgifter, som de främmande tidningarne utsprida kring länder och riken. Säkert är emellertid, att förhållandena i Italien framkallat en frontförändring hos Napoleon. Skulle det tillåtas oss att uttala någon förmodan, så vilja vi antaga, att Englands obestridliga ingripande med en tillökad eskader i Italiens sträfvanden efter lugn gifvit Napoleon en dugtig knuff, att ej längre hålla sig så tvetydig, indirekte emot Italien, på det han icke måtte förlora genom England det öfvertag han hittills haft i Italien. Det vill synas så af vissa fakta, som telegrafen har att berätta. Fransmännen skola nemligeu hafva öppet trädt på italienska truppernas sida, för att undertrycka de härjande rofvarebanden. Den 25 augusti omringades röfrarne i Marese af 24 bataljoner nationalgarde och italienska trupper och sprängdes alldeles. Röfrarne antingen föllo eller blefvo tagna tillfångna. 400 insurgenter ville skrida öfver gränsen till Kyrkostaten, men blefvo helt oväntadt tagna tillfånga af fransmännen, hvilka nu blifvit sammandragnua på gränsen. Denna omständighet är åter af samma kuriösa art som flere töregående. Päåfven beskyddar öppet exkonung Frans, samt beväpnar hans anhängare. Dessa härja i Syditalien, och påfven understödjer således dessa härjningar. Fransmännen åter skydda påfven, således medelbarligen äfven exkonungen och genom honom jemväl härjningarne, — hvilket likväl icke hindrar dem från att öppet biträda italienarne mot exkonungens reaktionära stämplingar och derigenom motarbeta påfven och till sist sig sjelfva. Kejsar Napoleon företer sålunda den möjligast konseqventa inkonseqvens i sin politik. -Det finnes jemväl en annan omständighet, som kan antagas hafva medverkat till fransmännens förändrade position. Nemligen ljudet af Garibaldis namn, som åter höres likt en stormklocka öfver hafvet från Caprera. Napoleon fruktar obestridligen detta namn mer än något; ty han vet, att då Garibaldi väl en gång åter kommer med i ledningen af Italiens angelägenheter, skall han gå löst på Rom och med sitt svärd afhugga den gordiska knut, Napoleons politik der framlagt till en olöslig gåta för såväl italienska som andra statsmän. Detta kan Napoleon ej medgifva, och det är ju derföre antagligt, att han, genom det bistånd hans trupper gifvit och sannolikt fortfarande skola gifva italienare, vill skänka italienska regeringen den styrka hon behöfver, så att hon ej må bringas i trångmål att anhålla om understöd af Garibaldi. Denne, som nogsamt insett händelsernas vigt, har emellertid i dessa dagar åter uttalat sitt missnöje öfver att han är dömd till overk