Göteborgsposten – 28 augusti 1861, sida 2

Härvid rusade främlingen ut och lemnade der unga flickan, ett rof för den största förvirring Efter ett ögonblick var han försvunnen bakon trädstammarne. XXII. Skogsdungen. Af de båda systrarne var Blanche den, som blifvit af naturen begåfvad med den mesta mora liska kraften. De oräkneliga lidanden, som i nio års tid hemsökt det arma barnet, hade ingalunda minskat denna kraft, utan tvärtom utvecklat densamma än mera. Blanche hade äfven i religionen hemtat ny styrka. Om den sällsamma bekännelse, som nyss gjorts henne, hade först upprört henne, insåg hon dock snart, att de uttalade orden ej inne: buro något kränkande; och hon trodde dertil fullkomligt på dessa ord, emedan hon i dem en. dast fann ett bevis på den vänskap, som den främmande så mycket talat om. Ensam, föll hon på knä och uppsändt sina tankar mot Gud. Derpå tog hon fram w barmen en liten medaljong; hvari låg en hårlock och sade: -— Charles, var vittne till de känslor, mit hjerta röner. Charles, jag älskar dig, och endas: