Göteborgsposten – 28 augusti 1861, sida 2

Den främmande tog ett steg tillbaka och drog häftigt en skarpslipad dolk ur gördeln. Om ni vägrar att resa, sade han, så svär jag vid min cviga salighet, att stöta dolken i mitt bröst, ty jag skall då ensam vara orsaken till denna vägran och dermed till min väns död, ty grefven skall låta döda sig inför edra ögon, om ni vägrar att följa honom. Blanche utstötte ett skri och sökte bemäktiga sig vapnet, som den främmande höll riktadt mot sitt bröst, men han höll den unga flickan med fast hand tillbaka och gjorde med den andra en ännu mera hotande åthörd. — Vägrar ni ännu att resal sade han. Blanche svarade icke. — Jag skall dö! utropade han och höjde snabbt armen. Må min död vara en tillräcklig försoning ... Han gjorde mine af att vilja sänka det skarpa vapnet. — Nåd! utropade Blanche. Jag skall resa! — Ni svär det? — Jag svär. --Min fröken, återtog grefvens trogne vän, förlåt mig denna scen, som dock måste bevisa er hvilken makt grefve de Sommes eger, att kunna ingifva vänskap. Ännu en gång anklaga ej honom! gör honom ej ansvarig för mitt fel...