Göteborgsposten – 28 augusti 1861, sida 2

nen. Hvad än må hända, säg honom likväl icke, jag besvär er derom, att jag förrådt hans vänskap, i det jag yppat för er bans kärlek. Jag har talat ut... min fröken. Döm nu: jag afvaktar er dom! Med en rörelse, full af en viss ädelhet, tog främlingen ett steg framåt och böjde knä för Blanche. Denna förblef tyst under några minuter. Slutligen sade hon med en mild och förtroendefull blick på den knäböjande: — Stig upp, min herre. Jag uppfattar fullkomligt den känsla, som förestafvar ert handlingssätt. Jag ursäktar er och prisar tillochmed er tillgifvenhet för grefve de Sommes. Men den drägt, jag bär och hvilken jag aldrig skall lemna, säger er tillräckligt, bvilket hinder som snart skall resa sig emellan er och er vän. Jag förlåter er, min herre... Stig upp! Men efter hvad jag nyss hört, bör ni väl inse, att jag ej mera kan emottaga några bevis af grefvens tillgifvenhet... Må han derföre öfverge 0s8 ... eller rättare, må han i natt rädda min syster och dem jag älskar, men jag, jag vägrar att resa med. — Ni vägrar? utropade främlingen och sprang upp. — Jag vägrar! upprepade Blanche. Bedöm nu ni mitt uppförande.