x nya läroböcker och undervisningsmethoder m. m., erbjuda onekligen ett för skolmanien, den praktiske pedagogen interessant och högst vigtigt studium, men både han sjelf och andra ha alltför ringa utsigt att han derigenom skall blitva en skicklig lärare — och detta är och blir väl dock alltid hufvudsäken. — Eu medel finnes, men också det enda, att bilda lärare, att väcka och utveckla de måhända slumrande anlagen dertill — goda skolor! Den som sjelf genomgått en sådan, kan icke gerna vara utan all förmåga att på samma sätt lära andra hvad han sjelf lärt. Under andra förhållanden, der icke ett tidigt invigande i konstens mysterier ägt rum, der fordras det ovilkorligen särskilda anlag för att blifva en god skollärare och sådana få aldrig saknas, der någon skall höja sig öfver medelmåttan. Studiet af pe dagogiska läroböcker, genomgående af en kurs i någon bildningsanstalt tor lärare, kan väl gifva vackra mtyg om utmärkt lärareskicklighet, men derigenom blir ingen en skicklig pedagog, som saknar naturliga undervisningsgätvor. Deremot lärer ingen kunna bestrida, att en hvar duglig skollärare, så vidt hans erfarenhet straåcker sig inom omfånget för sin lärareversamhet, har berät tigade anspråk att, oberoende af mer eller. mindre grundliga theoretiska studier, ha ett ord med i laget, der fråga är om undervis-. ning och upptlostran; och att den, som gång efter annan förklarar erfarna skolmän, öfvade practici, vara okunniga i piedagogien; den som kan påstå att, då en större samling af folkskolelärare yttra cen mening i ett till folkskoleväsendet hörande ärende, de göra detta utan sakkännedom, alt han just derigenom betager sig sjelt all rätt att uppträda såsom en auktoritet, der fråga är om theoretisk eller praktisk pedagogik. Men — kan här med skål invändas tider kunna gitvas och länder eller orter, der , uppfostringsväsendet ännu är i sin linda eller redan gått ullbaka och nu är i törfall, der goda skolor saknas eller äro sällsynta, der skickliga lärare höra till undantagen, der hela skolväsendets yttre anordning är oulltredsställande, der snart sagdt all method saknas vid undervisningen o. s. v. Och det måste väl under sådana omständigheter vara klart, att djupa insigter i pedagogikens theori, pwdagogiken såsom vetenskap, blir af en öfvervågande vigt och betydelse tör alla och en hvar som få eller taga sig det viguga uppdraget att upprätta eller äverställa orduingen, grundlägga skolor, välja lärare, föreslå eller besluta skollagar, föreskrifva undervisningsmethoder m. m., m. m. Allt detta, och mera som i samma väg kan sägas, medgilves gerna. Ja, Jag vill gå än längre och oppet påstå att värt lands undervisningsväsende, så väl det högre som det lägre, just nu är stadtien vigtig genomgångsoch brytningsperiod. Det gamla har förlorat sitt anseende och dev nya har i mer elle: mindre mån svikit de förhoppningar man der vid fästat; åsiglerna ärv spliutrade, meningarna delade. Och det är saunerhgen hög ud au man med allvar, kraft och törstånd griper verket an, att man af det gamla bevarar eller återtager hvad godt år och nyttigt, av man grundligt ranusakar det nya och hvarken antager eller förkastar det tor dess nyhets skull; att man, med ett ord, profvar allv och behåller hvad rätt är. Så mycket angelägnare är det att hela undervismogsverket at den tänkande allmänheten omfattas med uppmärksamhet och deltagande, att Ull det minsta ivgen lärare låter sig genom trög likgiltighet eller otidigt misstroende till egna krafter athällas från att verkligen studera picdagogiken, icke endast läsa puwdagogiska böcker. Frågan är endast: hvar skall man rätteligen söka insigt, hvarpå skall man med säkerhet stödja sina åsigter om undervisningsmethodernas fvreträde, om skolplaners törtjenster och fel? Svaret är lätt funnet: — från erfarenheten! Här, såsom öfverallt der ett praktiskt resultat bör vinnas, der ett visst mål är att uppnå, beror det dock alltid ull slut derpå LL man verkligen finner hvad man sökt; att man hinner målat 4 dan påtta vusman dan