Göteborgsposten – 28 augusti 1861, sida 1

Påfven och munken. Under denna rubrik meddelar Times korrespondent från Turin en berättelse om de emottagande grefve Cavours bigttader, francis. canermunken Giacomo åtnjöt i Kom, dit har som kändt blifvit kallad för att lemna han: helighet uppgift om hans store motståndare: dödsstunder. Berättelsen är af följande lydelse Påtven emottog munken med ett uttryc af lekande förakt, sittande i sin stol med hut vudet kastadt bakut och sin digra kropp skju ten framåt samt med ett hånfullt drag på sir läpp, hvilket på senare tider öfvergått till van: hos honom. Nåväl broder Giacomo !, begyn te han sedan alla de inledande ceremonierna fö! en audiens af detta slag blifvit genomgångna nå väl, vi vänta att få höra nägot annat är det vanliga af er; har ni er förklaring skrift ligen uppsatt? Förklaring! sade munken helige tader, hvad är det som jag skall för klara? Utan tvifvel vet ni bvad ni blifvit hit kallad för — för hvad som tilldrog sig mellar er och er ryktbare penitent ... Jag hoppa: eders helighet vill hafva öfverseende med er stackars munk, svarade klosterbrodern, mer hvem kunde tro att någonting skulle utspri das rörande det som tilldragit sig emellan er syndabekännare och hans bigttader? Det äl! en hemlighet som Gud ensam har att utforska Visserhgen, visserligen, broder Giacomo skyndade sig påfven att säga, men — Mun ken tog icke hänsyn till påfvens afbrytande utan fortsatte: Allt som jag fritt kan säg: och som jag är glad att kunna säga, utan at bryta mot min pligt, är att grefve Cavour dog som en god, en mycket god katolsk kristen