Göteborgsposten – 24 augusti 1861, sida 2

ädel gång, en mild, smekande blick, ett godt och intelligent ansigte: det var doktor Harmant. Medan han stannade i en krets af personer, som ifrigt trängdes efter att få höra hans ord, gingo tvenne fruntimmer, klädda som nunnor, af och an utanför huset. Den ena af dem hade lagt en hvit och fint tecknad hand på en ung tio eller tolf år gammal flicka, som gick vid hennes sida. Man kunde på deras gång lätt finna, att de båda nunnorna ännu voro unga; och de hade, oaktadt sin allvarsamma drägt, i sin hållning och sina rörelser någonting elegant och distingeradt, som tillkännagaf qvinnor af verld. De stora hvita dok, hvari deras hufvuden voro höljda, dolde deras anletsdrag. Den unga flickan var graciös i alla sina rörelser. Fin och smärt, utvecklade hon i hela sin person ett hemlighetsfullt tjusande behag. Ett vackert ljust hår föll i rika, silkesmjuka bucklor ned på hennes axlar och omgåfvo liksom med en ram den hvita och rena pannan; men åsynen af ansigtet förorsakade i första början en rörelse af smärta. Detta ansigte måste ha varit vackert, innan någon förfärlig sjukdom ännu förstört de fina dragen. Endast ögonen hade blifvit skonade. Talrika ärr betäckte kinderna och hakan. Man kunde lätt ana, hvilka förfärliga lidanden denna ar