Göteborgsposten – 24 augusti 1861, sida 2

ma varelse måst utstå. Och likväl återfick detta ansigte, oaktadt de outplånliga ärren, vid andra ögonkastet en del af de behag, hvilka det beröfvats genom en grym sjukdom. — Min goda syster Blanche, sade den unga flickan och slog upp sina sköna ögon, är det val sannt, att man skall strida! -— Må vi bedja Gud, att så ej sker, mitt barn! svarade nunnan. Men, återtog barnet, om man än slåss, har ju likväl hvarken ni eller syster Lonore något att frukta? — Herran skulle säkerligen beskydda 088. Bertha ! — Och hvad afvakta vi här? — Ingenting, mitt barn; vi utforska trakten, i hopp om att ej bli varse någon fiende. — Ah, men jag ser någonting, jag. — Hvad då? inföll Lonore och vände sig till den unga flickan. — Dernere! ... en sky af damm... Allas blickar riktades mot den af barnet angifna punkten. — Det är på vägen till Brest, sade en bondhustru och närmade sig nunnorna. — Det är en ryttare, sade en annan, Äfven andra hade blifvit varse dammhvirfveln, som tilldragit sig den unga flickans uppmärksamhet. (Forts.)