Göteborgsposten – 23 augusti 1861, sida 2

Defileringen öppnades af ett batteri flygande fältartilleri med nya refflade kanoner, hvilka icke hafva ett lods öfverflödig vigt. Den sista brigaden bestod till större delen af yngre trupper. Dessa hade naturligtvis erhållit brorslotten af dammet; men åskådarne fingo icke lång tid att roa sig öfver ned-dammade ansigten och uniformer, ty knappast hade de passerat förbi förrän fältartilleriet för andra gången kom upp, nu i raskt galopp. Härvid upprefvo de ett sådant moln af dam, att man knappast kunde urskilja ytterkonturerna af de törbiillande massorna. Efter defileringen utfördes en större manöver, hvilken, oaktadt dammet och krutröken, gick förträffligt. Kl. 4 var den slut, hvarvid en ytterst liflig och vacker anblick erbjod sig för åskådarne då de olika regementena nedmarscherade från höjderna, för att begifva sig till sina olika lägerplatser. Dagen hade varit vacker och klar samt icke för varm. I fredags (d. 16) besökte konungen med prins Oscar Brittiska musået, hvarest isynnerhet Layards uppgräfda sällsyntheter från Niniveh tilldrogo sig H. M:ts uppmärksamhet; derpå St. Paulskyrkan, i hvars krypta han steg ned, för att bese Wellingtons och Nelsons grafvar. Härifrån for han till Woolwicbs arsenal, der han tillbragte en hel timme med att göra sig grundligt bekant med sättet att förfärdiga Armstrong-kanoner, och begaf sig slutligen på en flodångare till Greenwichs hospital. Vid sin återkomst derifrån intog han middag med svensk-norska generalkonsuln Tottie samt en del svenskar och norrmän. — Dagen förut hade han inbjudit till diner i ambassadhotellet åtskillga förnäma, hvaribland äfven Palmerston. — I lördags reste H. M:t., såsom bekant, öfver Dovre till Calais, på hvilket senare ställe prins Oscar skulle skiljas ifrån honom, för att resa till sin gemål, som begagnar baden i Pyrmont. Nyuppfunnet sätt att kringgå lag. I Aftonbladet läses: Hvar och en med aldrig så liten insigt i vår bankoch kreditlagstiftning vet, att lagstiftaren sökt att med största sorgfällighet betrygga allmänheten mot missbruk af den sedelutgifningsrätt, som blifvit riksbanken och några enskilta banker tillerkänd, Det är likaledes bekant, att ett af de försigtighetsmått, som i detta hänseende blifvit vidtagna, består deri att det blifvit uttryckligen förbjudet att utfärda tryckta eller graverade invisningar, ställda på enskilda, och man har till och med gått så långt i försigtighet, att man påbjudit, att stiftelser bolag och enskilde, som ega utställa invisningar på banken, ej få utfärda sådana å mindre belopp än 100 rdr rmt. Den tydliga afsigten med denna lagstiftning är att förekomma, det icke papperslappar, med åtryckta mindre valörer och till det yttre liknande de banksedlar, som gå ur hand i hand i allmänna rörelsen, skola kunna utspridas och af den för banklagstiftning och dylika ämnen fullkomligt främmande stora mängden mottages på god tro, under föreställningen att de vore goda banksedlar, medan de i sjelfva verket icke vore någonting annat än skuldförbindelser af måhända allting annat än vederhäftiga personer. Denna lagstiftarens afsigt har man nu försök att på ett lika nytt som oförsynt sätt kringgå. Man har nemligen påfunnit utgifvandet af vexlar på belopp af 3 (säger tre) rdr rmt. En sådan ligger i detta ögonblick framför oss. Den är utställd af en hr HH. Frisk i Hudiksvall till en hr Joh. Liden eller order och ställd att betalas af Filvalbanken i Hudiksvall. Valören eller, for att tala med vexellagen, den summa på hvilken vexeln lyder är tryckt och anbragd med stora bokstäfver midt å pappersbladet, som har röd bård, röda ornamenter, vattenstämpel o. s. v. samt är så mycket som med bibehållande af vexeltexten varit förenligt anordnad i likhet med banksedlar. Att den verkligen är en sådan skall den okunniga mängden ännu lättare föreställa SAKERNA SRA RER Re a RN — Re BARR ET OEE e