Göteborgsposten – 23 augusti 1861, sida 2

— Alldeles. — Men när? — Just då sansculotterna togo till flykten. Ända hittills och under bataljen höll han sig dold i en vrå. Jag förlorade honom icke ur sigte, men plötsligt tappade jag alldeles bort honom. Vicomten skakade misslynt på hufvudet. — Skulle jag väl blifvit bedragen! mumlade han. Hvart har Jacquet kunnat taga vägen? Hvarföre vägrade han att följa mig? Derpå tillade han efter ett ögonblicks tystnad: — Att återvända till staden skulle vara att sätta hufvudet på spel utan någon utsigt till räddning. Skulle väl allt vara förloradt? Skulle jag ett ögonblick varseblifvit en hoppets stråle lysa vid horisonten endast för att nederlaget skulle bli så mycket smärtsammare och bittrare? Fjäriln väntade alltjemt hållande sig qvar i båtkanten och med kroppen till tre fjerdedelar nedsänkt i vattnet. Vicomten såg sig omkring. Det var alldeles tyst och stilla å redden och på hamnen: man var för långt ifrån land, att vaktposterna på kajen skulle i mörkret kunnat urskilja båten. (Forts.)