Göteborgsposten – 23 augusti 1861, sida 1

sakförare i England beskylla Viktor Emanuel såsom för ett brott derför, att han utvisat fyratio prestmän ifrån Neapel midt ibland befolkningens förbannelser — en mobb i polisens sold förolämpade dessa vördnadsvärde landsflyktingar heter det i den kanoniska versionen, — så kan man i någon mån göra sig ett begrepp om hvad Viktor Emanuel väntas skola tåla af de från Rom utsända agenterna. Vidare anklagar det nämnda brefvet Viktor Emanuels regering derföre att, då ångfartyget Garigliano anlände till Neapel, hafvande ombord några officerare ur Frans II:s armåe, hvilka icke ansågos ingifva tillräckligt förtroende, dessa blefvo — hvad tror läsaren? — hängda? skjutna? nej — utvisade ur landet. Då de bestyrkta klagomålen äro af denna beskaffenhet, hvad skall man då tänka om de påståenden som framkastas utan något bestyrkande? Man känner mycket väl hvad de reaktionära röfvarene hafva gjort, hvilka orter de hafva ödelagt, hvilken mängd menniskor de hafva plundrat och hvilka område de hafva förstört. Man känner namnen på deras höfdingar, tiden och orten för deras bedrifter, de skogar, i hvilka de hafva sitt tillhåll och den gamla banditbefolkning, ur hvilken de rekrytera sina leder. Allt detta är klart och tydligt utredt genom officiela berättelser, och allmänheten har ända till äckel fått höra de ständigt enahanda detaljerna derom. Men utom fördrifvandet af några oroliga stämplande prester, hvilka bordt ställas till ansvar och sedan de blifvit fällda hängas, samt bortvisandet af några af Frans II:s officerare känner man till ingen af de gjorda beskyllningarne. Det är derföre förlätligt om man icke är böjd att tro många ord af dessa från Vaticanen härstammande påståendena. En styrelses första skyldighet är att förskaffa säkerhet åt flit och egendom. Om vägarne i ett land äro plågade af röfvare, så måste röfvarene rensas bort; och ifall röfvarene understödjas af prester och biskopar, så måste dessa prester och biskopar rensas bort med. Det är endast då man icke har att göra med dem, som man komma att hysa sympati för sådana personer. Robin Hood och Little John samt brodern Tuck och Jungfru Mariana hafva det, att de lefvat för så lång tid tillbaka, att tacka för det intresse man hyser för dem. Skulle deras lefnad infallit i våra dagar, skulle vi alla hållit med sheriffen af Nottingham som förföljde dem. Om band af ett sådant slag nu skulle oroa vägarne eller göra ett anfall på en jernvägsstation, så skulle vi utan tvekan hänga Robin Hood och brodern Tuck sida vid sida samt sända jungfru Mariana till ett förbättringshus. — Men det är alldeles onyttigt att vädja till romerska stolens känsla af skam för att förmå den att icke taga parti för vanliga röfvare och söka att göra martyrer af tjufvar och mordbrännare. Påfliga styrelsen har i sin hämndgiriga förtviflan helt och hållet bitit hufvudet af skammen. Då den romerska regeringen kan hålla te— —ömmsm——— RR