Göteborgsposten – 23 augusti 1861, sida 1

tens suveräna rättigheter, samt anse, att under det att det är fransmännens skyldighet att beskydda den helige fadren från alla repressalier, det är ett groft tyranni å deras sida, att vilja hindra honom från att göra med Italiens moderstad hvad honom för godt synes, äfven om det skulle behaga honom att förvandla det till ett röfvarenäste, såsom thuggs skogar och assassinernas berg. Och attdetta har varit hans behag visa de för parlamentet förelagda papperen alltför bestämdt. Det är icke nog med att prelater och prester hafva blifvit utsända som politiska emissarier till städer och byar i en granustat, med hvilken han icke ligger i öppet krig; icke nog med att de hafva predikat uppror och stråtröfveri; icko nog med att de hafva utdelat penningar ibland de oroliga klasserna af befolkningen samt uppretat dem till plundring och mord; men band af beväpnade banditer hafva blifvit ställda under derasg befäl och hafva handlat efter deras kommando. Samhället sjelft har blifvit angripet af detta utskum. De äro tjufvar, mördare och röfvare. De äro för Italien hvad thuggs voro för Indien. De göra vägarne osäkra, de göra sig till herrar öfver byarne, de plundra de rika samt muta, på samma gång som de hota, de fattiga. De äro icke en makt, som man kan påträffa och besegra på ljusa dagen, utan en smygande och lurande flende, som man kan spåra endast genom hans plundringar och obarmhertiga dåd. De kasta ett skimmer af helighet öfver allt, till hvars undertryckande och förekommande samhället är inrättadt, genom att kalla det för en religionens sak; och likasom thuggen strypte den resande till sin guddinna Bhowanees ära, så tänder den italienska thuggen eld på sädesförråden och ladorna till sin heliga fader, påfvens heder. Man skulle tycka att mensklig tålmodighet uppnått sin yttersta gräns, då de presterliga agenter, hvilka äro kända såsom anstiftare till dessa grufligheter, icke blifvit anklagade och hängda, utan helt s.mpelt och enkelt endast sända bort ifrån landet. Om en påfve icke, såsom det vid ett kändt tillfälle inträffade, kunde identifiera en kyrklig son genom hans pansarskjorta, så kan väl en påfve knappast hafva rätt att göra anspråk på en förrädisk stämplare i hans andra egenskap af kardinal, Men med en oförskämdhet, som bevisar en besynnerlig okunnighet om Europas allmänna opinion, har den romerska regeringen genom sitt vanliga språkrör i England, sir George Bowyer, dock verkligen kommit fram med klagomål öfver att dess emissarier blifvit utvisade från Neapel, att dess röfvare stundom hängas eller skjutas, och att officerarne för dess trupper icke tilllåtas att landstiga i i det land, som de komma att oroa. Tonen i sir George Bowyers bref till lord Palmerston, uti hvilket dessa klagomål innehållas, ådagalägger hos den romerska regeringen, tron på en strafflöshet, hvilken allt för länge fått ega rum. Då det romerska hofvet är djerft nog att låta sin erkända