Göteborgsposten – 22 augusti 1861, sida 3

lika rätt. Dessa föreställningar voro tillochmed ej längre individuela, de hade öfvergått till och blifvit allmänna. ..Men våra dagar, så märkliga i mycket, skulle äfven bli vittne till en hel och hållen vederläggning af förut uppgjorda föreställningar. Man hade nemligen i dessa glömt tvenne mycket vigtiga saker: i Östern den inneboende, fastän slumrande kraften hos vissa af dess folk, hvilken skulle, tagen om hand af kloka och energiska furstar, ännu en gäng kunna återupprätta de sjunkna nationaliteterna och låta dem åter framträda på verldsteatern, ingripande mera verksamt i händelsernas gång; i Vestern det inneboende fröet till en svår kronisk sjukdom, som der företedde sig i och med slafveriets bibehållande, samt derat härflytande olika materiela intressen, i kommersielt och industrielt hänseende, jordbruket icke till förglömmandes. På senare stället se vi denna republik, som utgjorde vår stolthet och för hvars möjliga framtida storhet vi riktigt häpnade, söndersplittrad, en skådeplats för ett ännu visserligen icke särdeles blodigt, men dock rysansväckande broderkrig, hvars slut hotar att bli republikens sönderstyckande. I Östern åter ha wvi framför oss exemplet af tvenne furstar, hvilka synas vilja med kraft slå in en annan bana, än den lättjans och slöseriets laissezjaller, som bragt så mycken olycka ötver Orienten. Allmänheten har sig förut bekant de många besparingar och reformer, som den nye sultauen i Turkiet är i färd med att utföra. Nu når oss underrättelsen om att äfven vicekonungen i Egypten börjat, som man säger, draga in på staten, i full föresats att med mera klokhet än hittills sköta sitt och statens hushåll. Hans höghet är nemligen skyldig omkring 126,000,000 rdr rmt, hvartill komma obhgationer för Suezkanalen till nära 54,000,000 rdr rmt. Dessa skulder måste naturligtvis tillökas genom räntor m. m., och inkomsterna af landet hafva redan till någon del anticiperats. Något måste göras under dessa fatta omständigheter, och vicekonungen tog dertöre allvarligt itu med sina finanser. Hans första tanke var naturligtvis att söka ett lån och ett stort bankirhus i Paris, hrr Laffitte, visade sig ej ovilliga att på vissa vilkor hjelpa fursten. Men dessa vilkor voro svåra. Den summa, som erbjöds, räckte knappt till; den bar för hög ränta och lemnades endast mot alltför rigorös säkerhet. Ånnu mera, dessa herrar begärde, att vicekonuagen skulle förbinda sig till att ej inlåta sig i några transaktioner, förrän denna skuld blifvit betald. Den nominela räntan skulle blott utgöra 5 procent, men genom några andra vilkor framgick, att räntan skulle blifva mer än dubbelt så stor. Detta bestämde vicekonungen att inslå en anvan väg. Alla utgiftsposter, eå väl enskilda som allmänna, sattes på en gång ned. Armåeen reducerades till 5,000 man och äfven en stor mängd poliskonstapelsbefattningar indrogs. Stora besparingar gjordes inom hushållet. Alla hästarne på stallet såldes, utom 12 — ett mycket ringa antal för en österländsk furste. Silfret försvann från konungens bord, och lifgardets silfverhjelmar skickades till Myntet, för att nedsmältas och förvandlas till penningar. Kortligen, en ekonomisk regime har nu proklamerats såväl i Alexandria som i Konstantinopel; och kan systemet blott bibehållas, så skola vi snart se den österländska despotismen framstå såsom mönster för alla regeringar i verlden. — Är ej detta ett af våra dagars många under? Från Italien når oss den öfverraskande underrättelsen, att Cialdini ingifvit sin afskedsansökan såsom ståthållare i Neapel. Vi kunna svårligen tro på denna underrättelse. Det tillägges dock, att han ämnar behålla qvar militärbefälet samt rensa landet från banditer, och äfven att han skall behålla ståthållareskapet, tills ministeren vidtagit andra åtgärder. Man börjar dessutom åter hviska man och man emellan Garibaldis namn. Den store hjelten är alldeles afgudad i Neapel och han skulle säkerligen med ens kunna gora slut på detta olyckliga uppror, som rasar i SydEuropa. teer — Ae Handels-underrättelser.