— Nej, sade Agricola. — Ance måste likväl hämnas offentligen, ty Republiken är kränkt . . . Gubbarne skola lägga en hand på hvarje barns axel, alla skola rikta sina ögon mot himlen och barnen skola tända rökelsen, hvars vällukter höja sig mot skyarne . . . Det är ju bra. Effekten skall blifva vacker! — Mycket vacker! mumlade Tertulien. — Då, fortfor Pricur, hänförd af värma, skola tonerna från en harmonisk musik låta höra sig: en chor af fäder med deras söner skall grupperas på den del af berget, som blifvit utpekad åt dem. En chor af mödrar med deras döttrar skall ordna sig på andra sidan... Och du tillägger, Agricola, att de tappra sansculotterna nu äro den brottslige på spåren? — Jag hoppas, att han vid detta lag befinner sig i deras våld och att Republiken skall vara hämnad. — Bravo! . .. Första versen sjunges af männen, hvilka skola svära, att icke nedlägga vapnen, sålänge nationen ännu har en fiende qvar .. En sansculott, hvilken fungerade som kammartjenare, öppnade nu dörren. — Medborgare! sade han. — Hvad är det? frågade Prieur utan att lyfta upp hufvudet.