Göteborgsposten – 21 augusti 1861, sida 2

slags hedersdomstol. Han redogjorde för sakernas ställning och företedde de papper, genom hvilka rådsherren de Niorres son insatte honom till sin ende arfvinge; han uppvisade de båda systrarnas afsägelseakt af arfvet efter sin onkel och frågade derefter domrarne, hvad hedern tilläte honom göra, förklarande sig skola bokstafligen följa det råd, som gåfves honom. Alla voro af samma tanke och alla uppmanade bonom att reklamera denna förmögenhet, hvartill han hade obestridlig rätt. Det var just det grefve de Sommes ville. Han egde nu på sin sida den allmänna opinionen, hang handlingssätt upphöjdes till skyarne och ingenting kunde i denna sak lyfta en flik af den slöja, som hvilade öfver den förra processen. Domen var ej tvifvelaktig: processen var på förhand vunnen; hela ratten var för grefven; domrarne skulle sätta honom i besittning af arfvet. Men plötsligt reste sig ett hinder, som grefven, oaktadt sitt snille i intriger, ej kunnat förutse. Det kloster, i hvilket fröknarne de Niorres befunno sig, lade sig nu emellan. En mäktig hand lät detta klostrets anspråk uppstå, och denna hand var amiral du Suffrens. Den gamle sjömannen hade aldrig velat tro på sina unga officerares brottslighet. Han hoppades, att deras oskuld en dag skulle bli erkänd; att de skullt kunna gifta sig med fröknarna du Niorres, och