Göteborgsposten – 19 augusti 1861, sida 2

betsfångarne. Den menskliga rättvisan hade stött mig undan bland de senare, och jag utförde sjelf dess dom. Jag hade dessutom ingenting att frukta af dem, och de skulle ej en vacker dag kunna förakta mig. Jag lefde tillsammans med dessa af lasten nedsänkta varelser, och hos några af dem fann jag med förvåning, med glädje, att hvarje god känsla icke alldeles slocknat. Då sände himlen mig en lycklig tanke. Jag sade för mig sjelf, att det måhända skulle vara möjligt återföra några af dessa förvirrade varelser på det rättas väg. Jag grep verket an, förgätande det frånssötande som kunde ligga deri. Stödjande mig på Kristus, företog jag omvändelser, svårare än vildarnes i Amerika. Gud var med mig: jag lyckades. Jag återförde till Honom dessa våldsamma naturer, och jag rönte den glädjen, att kunna rycka ur armarne på lasten och de oädlaste böjelser några män, hvilka dittills beherrskats af blott dåliga passioner. Ingen af dem, som jag lärde att älska arbetet och afsky brottet, kände mitt namn eller min ställning i samhället. De kallade mig betecknande Bonchemin, och de älskade mig, derföre att jag alltid var rättvis och dem tillgifven. Denna kärlek har nästan öfvergått till dyrkan. Dessa män erkänna mig numera såsom chef. För mig hafva de ingen hemlighet; inför mig ega de ingen egen vilja. Jag eger en oinskränkt rätt öfver dem till lif och