i — ÖN sträfvanden, sträfvanden att göra den stora massans af allmogens språk, det finska, till ett språk mäktigt att uttrycka all den bildning, som lefver inom det finska folkets mest upplysta klasser, att gora det till ett språk för lagskipmngen, administrationen och undervisningen, eller i korthet att, såsom man i Finland ofta uttryckt sig, insätta det finska språket i dess naturhga rättigheter. Det är detta sträfvanden, som ända intill sista tiderna nästan helt och hållet upptagit det finska folket. Och det är för detta sträfvande som Snellman gått i spetsen. — Icke som så dock, att Snellman skulle vara den, som först väckt dessa sträfvanden, eller att han ens skulle intaga någon framstående plats bland dem som genom användande af finska språket sökt att bidraga till dess åsyftade höjande. Strätvandet för finska språkets höjande är äldre än Snellmans litterära och publicistiska verksamhet. Porthan tyckes redan haft tendenser, som syftat åt detta håll, Arwidsson hade arbetat i samma riktning, och Becker hade påbörjat det första vigtigare tidningstöretag på finska språket samt en mera genuin behandling af sjeltva språkidiomet långt innan finska folket ännu begynt att lyssna till Snellmans stamma. Och ingen enda af Snellmans skritter, med undantag möjligtvis af kanske några tidningsuppsatser, är författad på finska språket; de journaler som förskaffat honom hans publicistiska betydenhet, Saima och Litteraturbladet äro begge skrifna på svenska. I afseende å den praktiska verksamheten för finska språkets och dess litteraturs utbildning står, främst, Lönnrot samt sedan en hel mängd mindre litteratörer, isynnerhet grundläggarne af de många på finska utgifna tidningarne och tidskrifterna vida framom Snellman. Iintetdera af dessa hänseenden har Snellman gått i spetsen för de finska språksträtvandena. Men han har gjort det i den mening, att han anslutit sig till de redan påbegynta sträfvandena samt gjort sig till deras itrigaste målsman och advokat inom Finlands bildade klasser. Han har sökt awvt gifva dem en teoretisk grundläggning, att hänföra dem till en filosofisk princip och at ur denna bevisa deras berättigande och nödvändighet. Han har varit de finska språksträfvandenas teoretiska förkämpe och anförarare. I denna mening har han gått i spetsen för det finska folkets sträfvanden hitintills, sträfvandena att åstadkomma en förändring i landets språkförhållanden. Kärnpunkten i hela den teoretiska grundläggning, på hvilken Snellman sökt basera de fiuska språksträfvandena, är hans nationalitetsteori. — Att nationer finnas och att de bestå af individer, det är ett faktum, som icke kan bestridas. Men hvari detta faktum egentligen består, och hvarpå det beror, att flere skilda individer äro förenade till den enhet, som vi benämna en nation, det är något som kan blifva föremål för olika åsigter; och hvarje olika åsigt derom, hvarje olika förklaring aft, denna företeelse är en teori om nationalitetens väsende. Och ett sådant försök att förklara företeelsen, att flere enskilda menniskor utgöra en nation, är äfven Snellmans nationalitetsteori. Han anser det, som åstadkommer de skilda individernas egenskap att tillsamman bilda en nation, bero af ett visst gemensamt, hos dem alla inneboende o anlag, ungefär såsom