Göteborgsposten – 17 augusti 1861, sida 1

misstaga mig. Jag fattade dock ett afgörande beslut. Jag närmade mig fort till gruppen. — Fröken dHorbigny! sade jag. Barnet vände sig om: de båda nunnorna sågo på mig med förvåning. — Ni känner detta barn? frågade fröken Leonore. — Likasom jag känner er sjelf, min fröken! svarade jag. — Jag hade gissat rätt; en outsäglig glädje genomströmmade min själ, Jag visste ännu icke, hvad riktning sammanträffandet med fröken dHorbigny skulle kunna gifva åt mina planer, men jag spådde mig framgång tillfölje af denna gynnsamma händelse och jag förstod nu, att himlen slutligen började beskydda mitt företag. Jag visste likväl icke, hvad beslut jag skulle fatta. Jag ville icke säga något åt de båda systrarne, hvilka möjligen skulle misstro mig, alldenstund Jag var dem obekant. Jag behöfde vara ensam med mina tankar. Som jag ej trodde mig hafva någonting att frukta för återstoden af natten, så lemnade jag de båda unga flickorna och barnet ensamma i detta bus och gick att inqvartera mig sjelf i den boning, som förr egts af fröken dHorbignys amma, uppskjutande till följande dag hvarje förklaring med fröknarne Blanche och L6onore . .. — Men, afbröt vicomten, som ej längre för