Göteborgsposten – 17 augusti 1861, sida 1

jändrats under lidandet, fastän deras bleka och matta hy förlorat sitt ungdomsdoft, fastän försakelserna och mödorna hade afmagrat deras ansigten. De sågo mig icke mera... Hela deras uppmärksamhet var riktad på den unga flickan. — Det är du, mitt barn, sade Blanche och tryckte barnet till sitt bröst. Du har kunnat undslippa massakern . .. Och våra systrar... våra kamrater ? En snyftning från barnet blef deras enda svar. De båda nunnorna höjde sina händer mot himlen. Jag betraktade den scen, som försiggick framför mig, med en uppmärksamhet, så mycket lifligare som mina minnen återvaknade allt mera noggranna och tydliga. I det jag gjorde mig roda för hvarjehanda, blef jag öfvertygad om, att det hus, som nu var öde och der flickan velat söka sin mor, var detsamma som jag förut besökt. Det var i detta hus som Fouch och jag förr trott oss skola finna det barn, som vi då båda sökte efter. En snabb tanke vaknade i min hjerna: jag skulle måhända nu på en gång träffa tillsammans med de personer, hvilka jag hade mest intresse af att få råka. Jag kände fullkomligt väl igen fröknarne de Niorres, men åtta år hade förflutit, sedan jag lemnade ett litet knappt fyra år gammalt barn sjukt och eländigt... och jag återfann nu här en ung flicka om tolf år. Jag kunde