Göteborgsposten – 16 augusti 1861, sida 2

kring . .. Fyrainunnedrägterinhöljda kroppar lågo simmande i sitt blod utsträckta på golfvet. Jag lutade mig ned öfver dem: ingendera andades. Jag kastade ifrån mig den brinnande grenen och skyndade ut ur detta förödelsens hål, då ett klagande skri, likt det från ett barn, fastnaglade mig på stället. Det fanns således ännu en Iefvande varelse derinne . Jo XII. Fortsättning. Jacquet höll en stund upp i sin berättelse, likasom om han sökt samla sina tankar och reda sina minnen. Vicomten afhörde honom med djup uppmärksamhet; hans själ tycktes fasthänga vid den berättandes läppar. — Om jag än icke har en soldats eldiga tapperhet, återtog Jacquet, har dock himlen förlänat mig en kallblodighet, som vanan vid mitt förra, ofta på faror rika yrke utvecklat hos mig. Den scen, till hvilken jag var vittne, var förfärande. Dessa qvinnolik, som lågo blödande utsträckta omkring mig, detta förstörda och plundrade hus, dessa svaga skri, som jag hörde ända fram till mig, utan att kunna få reda på, hvarifrån de kommo, skulle säkerligen isat med fasa en mindre stark själ än min. (Forts.)